Tips i Normandie
I juli var jag än en gång och guidade längs invasionsstränderna i Normandie. Det är alltid lika roligt och denna gång hann jag dessutom med att upptäcka lite nytt. Därför följer här nu några tips för den som är på väg till Normandie, antingen på egen hand eller med mig och i SMB regi 12–15 maj nästa år. Man kan tro att Omahas ”centrum” är Saint-Laurent-sur-Mer med sitt imponerande monument ”Les Braves” nere på stranden. Men just här ser man inte mycket av det tyska försvarets anläggningar.
Jag rekommenderar att man i stället förlänger besöket vid och runt den amerikanska kyrkogården vid Coleville. Om man på parkeringsplatsen vid den amerikanska kyrkogården går åt höger (österut) och ner mot havet kommer man omgående till den tyska stödjepunkten WN 62. Härifrån avsåg tyskarna att leda artillerield mot landstigningen. I försvaret ingick dessutom den då 21-årige Heinrich Severloh. När amerikanerna ur den första landstigningsvågen försökte ta sig i land rakt nedanför de tyska bunkarna öppnade Severloh eld med sin MG 42 som var krigets bästa kulspruta med en eldhastighet på 1 200 skott per minut, dubbelt så mycket som motsvarande andra automatvapen. Infernot på stranden är väl skildrat i filmen ”Saving privat Ryan” och hur man nu ser på det var det Severlohs fel eller förtjänst.
För att skydda sig växlade Severloh dessutom ofta eldställning vilket gjorde honom svår att bekämpa. När han ändå sårades i ansiktet hämtade Severloh en annan tysk för att denne skulle fortsätta eldgivningen men han valde att fly. Severloh torkade då blodet ur ansiktet och fortsatte att skjuta. Sammanlagt avlossade han osannolika 12 000 patroner och är den som dödat flest amerikaner i en strid, sammanlagt runt 1 500 man. När det tyska bunkerkomplexet vid lunchtiden började omringas retirerade Severloh till byn Coleville där han tillfångatogs nästa dag för att sedan som krigsfånge skickas till USA. De många stupade började dagen därpå begravas i en tillfällig krigskyrkogård som efter ombegravningar fick sin nuvarande form 1956.
Den militärhistoriska infrastrukturen i Normandie är väl utbyggd. Här finns inte mindre än 27 museer, alla är dock inte lika bra. Museet ”Overlord” strax söder om kyrkogården försöker i olika dioramor skildra hela slaget. Det gör att fokus brister och dessutom är det trångt. Intressant är dock samlingen av tyska stridsfordon, inklusive en Panzer IV H och en Panzer V ”Panther”. I andra museer finns det gott om allierade fordon medan de tyska ofta lyser med sin frånvaro.
På resan österut längs stranden är nästa ”måste” hamnen i Arromanches där de allierade anlade en flytande brittiskbyggd hamn (den andra som skulle ligga på Omaha blåste sönder i en orkan). Hamnen i Arromanches var ett tekniskt mästerverk och skildras på ett museum i stadens charmiga men trånga centrum nere vid vattnet. Där blockeras det lilla torget numera dessutom av att man håller på att bygga om museet som skall öppna nästa år. Inne på museet gör de många besökarna att det lätt blir trångt. Som alternativ förslår jag att man åker vidare en dryg kilometer österut till resterna av tyska Kriegsmarines spaningsradar (Würzburg FuMO 214) vid Saint-Côme-de-Fresné. Antennen förstördes i ett bombanfall före invasion men från fundamentet har man en utmärkt överblick över Arromanches där delar av Mullberry-hamnens vågbrytare ligger kvar ute i vattnet. Bredvid fundamentet ligger dessutom en del av den flytande körbanan som ledde från lossningspiren in till stranden.
Bayeaux är en charmig stad som inte skadades under kriget (glöm inte att besöka den världsberömda Bayeauxtapeten). Här bor man bra och dessutom ligger staden centralt med lika långt till invasionsområdets båda flanker. Men det finns också bra hotell utanför staden. Min favorit är byn Crepon mellan Arromanches och Bayeaux. Här finns två förvillande lika utmärkta hotell. Vill man sedan pröva andra restauranger är det bara några minuters bilfärd till olika bra alternativ.
Ett besök i Crepon måste omfatta monumentet vid kyrkan över sergeant Elton Hollis från Yorkshire som tillhörde regementet The Green Howard. Efter att på stranden ensam slagit ut en tysk bunker som hindrade framryckningen nådde Hollies och hans förband fram till Crepon som var en tysk stödjepunkt. Där bekämpade Hollies en tysk artilleripjäs varpå han under beskjutning släpade två sårade brittiska soldater i skydd över ett öppet fält. För båda dessa insatser rekommenderades Hollies till Victoriakorset. Men eftersom man bara kan få medaljen för en insats valde man den i Crepon och Hollies är den ende britt som belönades med Victoriakorset den 6 juni 1944. Efter kriget drev han en pub hemma i Yorkshire med namnet The Green Howard för att hedra sitt regemente.
Bon voyage
Marco Smedberg
Fotot visar Arromanches med delar av Mullberry-hamnen kvar ute i vattnet.
|
