Längs Ho Chi Mihnleden

Att resa tillsammans med historieintresserade människor är mycket roligt. Så var det också denna gång under två veckor i Vietnam och Laos. Resan började i Hanoi. Andra dagen åt vi lunch vid Röda floden och tittade på den bro som ursprungligen byggdes av ingenjör Gustave Eiffel 1903. Bron slogs visserligen ut av amerikanska bomber under Vietnamkriget men är återuppbyggd och var nu en dramatisk fond till vår lunch. Våra lunchgäster utgjordes av fyra vietnamesiska pensionärer som under kriget var en framgångsrik stridsvagnsbesättning. Höjdpunkten på deras karriär kom i april 1975 när de som första vagn körde ner grinden till presidentpalatset i Saigon den dag Sydvietnam kapitulerade.

För oss blev det en fantastisk upplevelse att höra dem berätta om sina minnen och det dramatiska krigsslutet. Vi lyckades också organisera fram foton från deras insats i Saigon som de glada herrarna signerade åt oss. Den trevliga lunchen förlängdes dessutom av ett tropiskt regnväder. Det var magiskt att sitta (torr) under tak och för en stund knappt se den stora bron.

Efter en veckas resa i Vietnam och mängder av intryck från olika plaster nådde vi gränsen till Laos på samma plats som sydvietnameserna i februari 1972 anföll för att skära av Ho Chi Mihnleden. Anfallet misslyckades vilket vi kunde följa både ett nybyggt museum men även ”där det hände” på kullarna runt en viktig knutpunkt på leden. Spåren från kriget finns kvar i form av bomber som fortfarande utgör ett stort problem. Nästa förmiddag följde vi också skogsbolaget Stora Ensos pågående bombröjning. Strax för lunch sprängdes två upphittade blindgångare i den mödosamma kampen med att göra marken säker och odlingsbar igen.

Sedan bar färden av söderut. Det gick på leden på under kriget stenlagda stråk, över flera vad och genom tät djungelvegetation. Ofta kändes det som att åka genom ett grönt hål och på flaket till vår ryska inhyrda lastbil fick vi passagerare huka oss ordentligt. Färdsträckan vi åkte var 48 kilometer. Inklusive någon ”fikapaus” och en regnskur på slutet tog resan ”bara” sex timmar. Men vad gör det när man inte fryser och en timme efter att ha kommit fram sitter på en lokal restaurang ovanför en vacker flod och dricker det lokala ölet.

Efter att ha bytt fordon till en bekvämare turistbuss fortsatte vi sedan söderut till provinsstaden Pakse och var därmed ”tillbaka” i civilisationen med pool på hotellet och en nyöppnad bra fransk krog att gå till. Nästa dag hann vi dessutom med att vara lite ”vanliga” turister och besöka Khmertemplet Vat Phu. Jämfört med Ankor Wat i Kambodja är denna laotiska tempelanläggning betydligt mindre men lite äldre. Och ändå stor nog när man i drygt 30 graders värme skall upp för långa trappor om totalt 200 meters höjdskillnad. Vår spännande och omväxlande resa slutade sedan i Vientiane där vi hann uppleva två solnedgångar över Mekongfloden innan det var dags att flyga hem efter en fantastisk resa.

Jag hoppas verkligen att denna resa så småningom kan gå i repris!

Marco Smedberg